Som ni flesta redan vet så är jag halvitalienska. Mamma svensk och pappa italienare! Pappa lämnade mig och mamma när jag var mycket liten och har inte träffat honom sedan man var 4-5 år någonting. Som liten hade jag ett väldigt temperament och om jag och mamma hade bråkat eller vad man ska kalla det, så började jag packa ner mitt rum i påsar för att jag sa att jag skulle flytta till pappa (en pappa som inte man träffat på många år och en pappa som ringde en gång om året). Jag trodde nog innerst inne att mamma höll mig ifrån pappa men vet idag att det inte var så, utan det var pappa, en pappa som är en fegis. Vi har telefonkontakt sedan många år tillbaka och han hör av sig väldigt ofta nu.
År 2001 skulle jag träffa pappa. Mamma hade redan bokat tågbiljetter för oss båda för att ta tåget till Gävle (vi skulle mötas halva vägen var). Två dagar innan ringde han och sa till mig att han inte kan möta oss för att han är sjuk och vill inte smitta mig och mamma"?! Jo, jag vet att det låg någonting annat bakom. Men sanningen var inte det utan den var att pappa hade några dagar innan tagit bort en tand längst in i munnen och ville inte visa det för mig. För det första, vem bryr sig? Han är min pappa och jag bryr mig inte alls om hur han ser ut, jag vill bara se hur han ser ut, jag vet inte hur han ser ut. Men det var nog en mycket stor besvikelse inom en.
Alla år efter det tjatar han på mig att vi ska träffas men blir det av? Nej, jag har sagt att vi kan träffas vart han än vill, jag kommer dit helt enkelt. Men han är rädd och feg. Men pappa är 60 år och jag vill gärna se han. Jag är 25 år och har inte setts på över 20 år, vad är problemet? Nu kanske jag låter arg men så är det inte. Jag har aldrig mått dåligt över han riktigt eller trott att det är mitt fel. Det enda som jag ångrar är mitt beteende gentemot mamma och hur mycket hon har fått stått ut. Jag har varit arg på mamma för pappas situation och tänker jag på det än idag grinar jag. Pappa har varit fruktansvärd mot mamma som har följt henne i flera år (det var över för några år sedan). När jag bodde hemma ringde pappa mycket också och mamma surrade med han som ingenting hade hänt, hon gjorde det för min skull och för att mamma självklart är en stark kvinna. Bör tillägga att pappa inte gjort nåt dumt mot mig och så vitt jag vet har han aldrig slagit mamma eller misshandlat henne på något sätt, det tror jag inte utan det handlar om andra saker.
För att sammanfatta det hela så här långt. Mamma min är underbar och hon har alltid funnits där för mig och kommer alltid att finna där för mig, pappa har jag kontakt med och hoppas att vi träffas en dag. Pappa har varit dum men kallar han ändå pappa för han är det, trots att jag knappt vet vem han är och hur han ser ut.
Mamma har bara mig! Pappa har mig och fyra andra barn (två döttrar och två söner) och jag är halvsyskon med dom, halvsyskon? Har aldrig haft syskon. Men jag minns den dagen mamma berättade att jag hade fyra halvsyskon på pappas sida, jag var väl 11 år kanske. Jag vart så himla glad eftersom jag alltid varit själv, men sedan var det inget mer med det. Man tänkte inte på det mer. Förstod nog inte riktigt vad det innebar.
När jag var 16 år hade jag tillräckligt med information att kontakta en halvbror. Han var 19-20 år när jag var 16. Jag skrev till han, berättade vem jag var osv. Vi skickade bilder och det var intressant. En dag la de bara av, fick inget mer tillbaka. Tänkte inte mer på det och åren gick. I dag finns det Facebook och kollade om dom fanns och tänkte och tänkte om jag "vågade" ta kontakt med någon av dom igen. När man var 16 skulle man nog ha varit så men så var det inte, jag tvekade inte då. Men ju äldre man blir kanske man blir mer feg, saker jag kunde göra när man var yngre kan jag inte göra idag, det kan väl stämma?
Men jag kontakt med den äldsta halvbrodern på Facebook för två månader kanske men fick inget svar. Synd som det var tänkte man återigen inget mer på det. Har även två halvsystrar och skrev med en av dom för en månad sedan men fick inget svar. Tänkte om inte någon av dom svarar får det vara. Då har jag gjort mitt och visat att jag är intresserad. Självklart ska jag acceptera att det kan vara jobbigt för dom plus att dom har varandra och kanske inte behöver eller ha behov av att lära känna mig eftersom vi aldrig haft kontakt förut. Men har dock ett minne av att vi träffats när jag var mycket liten men det är blurrigt så vet inte om det är sant. Måste tillägga att det är inte lättare för dom än vad det är för mig!
Häromdagen fick jag en vänförfrågan på Facebook, det var min halvsyster. Hon är ett år äldre än mig. Vi började skriva och vi är mycket lika varandra. När hon skrev att hon såg så mycket i sig själv när hon kollade på mina bilder då brast det för mig. Jag grinade och grinade för det tog hårt. Hade Sofia stackarn i telefonen och hon fattade ingenting. Men allting var glädjetårar och ingenting negativt. Vi har varandra på Facebook nu och skrivit lite grann. Ska bara säga att jag hoppas att det håller. Det finns ingenting bättre. Är tårögd igen, det tar hårt att skriva faktiskt. Men jag är glad, mycket glad över det här.
År 2001 skulle jag träffa pappa. Mamma hade redan bokat tågbiljetter för oss båda för att ta tåget till Gävle (vi skulle mötas halva vägen var). Två dagar innan ringde han och sa till mig att han inte kan möta oss för att han är sjuk och vill inte smitta mig och mamma"?! Jo, jag vet att det låg någonting annat bakom. Men sanningen var inte det utan den var att pappa hade några dagar innan tagit bort en tand längst in i munnen och ville inte visa det för mig. För det första, vem bryr sig? Han är min pappa och jag bryr mig inte alls om hur han ser ut, jag vill bara se hur han ser ut, jag vet inte hur han ser ut. Men det var nog en mycket stor besvikelse inom en.
Alla år efter det tjatar han på mig att vi ska träffas men blir det av? Nej, jag har sagt att vi kan träffas vart han än vill, jag kommer dit helt enkelt. Men han är rädd och feg. Men pappa är 60 år och jag vill gärna se han. Jag är 25 år och har inte setts på över 20 år, vad är problemet? Nu kanske jag låter arg men så är det inte. Jag har aldrig mått dåligt över han riktigt eller trott att det är mitt fel. Det enda som jag ångrar är mitt beteende gentemot mamma och hur mycket hon har fått stått ut. Jag har varit arg på mamma för pappas situation och tänker jag på det än idag grinar jag. Pappa har varit fruktansvärd mot mamma som har följt henne i flera år (det var över för några år sedan). När jag bodde hemma ringde pappa mycket också och mamma surrade med han som ingenting hade hänt, hon gjorde det för min skull och för att mamma självklart är en stark kvinna. Bör tillägga att pappa inte gjort nåt dumt mot mig och så vitt jag vet har han aldrig slagit mamma eller misshandlat henne på något sätt, det tror jag inte utan det handlar om andra saker.
För att sammanfatta det hela så här långt. Mamma min är underbar och hon har alltid funnits där för mig och kommer alltid att finna där för mig, pappa har jag kontakt med och hoppas att vi träffas en dag. Pappa har varit dum men kallar han ändå pappa för han är det, trots att jag knappt vet vem han är och hur han ser ut.
Mamma har bara mig! Pappa har mig och fyra andra barn (två döttrar och två söner) och jag är halvsyskon med dom, halvsyskon? Har aldrig haft syskon. Men jag minns den dagen mamma berättade att jag hade fyra halvsyskon på pappas sida, jag var väl 11 år kanske. Jag vart så himla glad eftersom jag alltid varit själv, men sedan var det inget mer med det. Man tänkte inte på det mer. Förstod nog inte riktigt vad det innebar.
När jag var 16 år hade jag tillräckligt med information att kontakta en halvbror. Han var 19-20 år när jag var 16. Jag skrev till han, berättade vem jag var osv. Vi skickade bilder och det var intressant. En dag la de bara av, fick inget mer tillbaka. Tänkte inte mer på det och åren gick. I dag finns det Facebook och kollade om dom fanns och tänkte och tänkte om jag "vågade" ta kontakt med någon av dom igen. När man var 16 skulle man nog ha varit så men så var det inte, jag tvekade inte då. Men ju äldre man blir kanske man blir mer feg, saker jag kunde göra när man var yngre kan jag inte göra idag, det kan väl stämma?
Men jag kontakt med den äldsta halvbrodern på Facebook för två månader kanske men fick inget svar. Synd som det var tänkte man återigen inget mer på det. Har även två halvsystrar och skrev med en av dom för en månad sedan men fick inget svar. Tänkte om inte någon av dom svarar får det vara. Då har jag gjort mitt och visat att jag är intresserad. Självklart ska jag acceptera att det kan vara jobbigt för dom plus att dom har varandra och kanske inte behöver eller ha behov av att lära känna mig eftersom vi aldrig haft kontakt förut. Men har dock ett minne av att vi träffats när jag var mycket liten men det är blurrigt så vet inte om det är sant. Måste tillägga att det är inte lättare för dom än vad det är för mig!
Häromdagen fick jag en vänförfrågan på Facebook, det var min halvsyster. Hon är ett år äldre än mig. Vi började skriva och vi är mycket lika varandra. När hon skrev att hon såg så mycket i sig själv när hon kollade på mina bilder då brast det för mig. Jag grinade och grinade för det tog hårt. Hade Sofia stackarn i telefonen och hon fattade ingenting. Men allting var glädjetårar och ingenting negativt. Vi har varandra på Facebook nu och skrivit lite grann. Ska bara säga att jag hoppas att det håller. Det finns ingenting bättre. Är tårögd igen, det tar hårt att skriva faktiskt. Men jag är glad, mycket glad över det här.
Where there's Life there's Hope!
Dags att torka tårarna.
<3
Dags att torka tårarna.
<3